Denna artikel innehåller många fina bilder som tar tid att ladda ner - att göra dem mindre skulle vara att göra dem orätt.

Oftast associerar man tjuren, stridstjuren, till Spanien. Men det finns ett annat djur som har varit av större vikt för spanjorerna genom tiderna, nämligen den iberiska hästen. TEXT: ANDREA TAYLOR FOTO: RICARDO DELGADO Översättning: Ricardo Delgado och Ina Bergström Bilden till vänster: Artikelförfattarinnan Andrea Taylor i Sevilla.

I alla kulturer har hästen använts i krig, som transportmedel, som arbetsredskap och inom sporten, så ock i den spanska. Den mest betydelsefulla och kända av de spanska hästarna är den äkta andalusiska hästen: Den härstammar från de första vildhästarna som tämjdes av de ursprungliga spanjorerna, och legenden påstår att den är avlad från mytologiska hästen Pegasus. Hästarna vandrade fritt fram till den romerska invasionen 200 år före Kristus, då de tämjdes för avel, tills den romerska hären drog sig tillbaka.
   I kriget mot morerna insåg spanjorerna vikten av att ha bra hästar men inte förrän år 1571 blev den första kungliga avelsfarmen en realitet i Córdoba, tack vare kung Filip II. Den legendariska hästen, Babieca, som bar El Cid genom slagfälten, var en andalusisk häst, likaså hästarna ridna av de spanska conquistadorerna (=erövrarna) i den nya världen, som Hernán Cortés m f1, och de togs för gudar av infödingarna. Många europeiska kungar och ledare valde denna ras för dess mod, snabbhet och temperament. På Naturmuseet i Paris kan man se skelettet av en andalusisk häst som Napoleon red vid en av sina många segrar.
   Doma Campera, eller andalusisk dressage, är den ridstil som oftast används i Spanien och Portugal. Ingen annanstans kan detta beskådas bättre än på de årliga festerna runt om Andalusien, där hundratals hästar ridna av eleganta herrar klädda i sina flotta trajes cortos och damerna, oftast i par med dessa herrar, klädda Í de typiska volangklänningarna, som ger åskådaren ett oförglömligt spektakel av färg och tradition. Det finns också olika ekipage, dragna av flera fina ornamenterade hästar och framförda av män, klädda i kostymer och hattar som härstammar från de som användes av andalusiska banditer på 1800-talet. Linder de flesta andalusiska festligheterna i Sevilla, Ronda, Jerez, Córdoba eller Malaga, tävlar ekipagen för att utse det skönaste, bästa och skickligaste. 

Rejoneadores gör entré på arenan i Ronda  iklädda de typiska dräkterna.

   Hästarna är också viktiga vid de årliga pilgrimsfärderna som El Rocío Tusentals människor vandrar i en vecka till fots eller åker i oxdragna kärror eller rider. De sjunger och dansar till dess de når fram till de heliga platserna. Hästen har naturligtvis många anknytningar till stridstjurarna, både i Spanien och i Portugal och inte bara för att picadorerna på arenan använder sig av dem. Hästen används för ledning och inspektion av tjurstammarna ute på fälten, och i testritualen, den så kallade acoso y derribo, där ryttarna till häst och i full galopp förföljer kalvarna med långa träpåkar för att Sång på gång stöta dem till marken, för att på så vis testa deras styrka, uthållighet och förmåga. På så sätt sker det preliminära urvalet av de djur, som sedan ska skickas till arenan för att möta toppmatadorerna.
   Slutligen kommer vi till rejoneo eller tjurfäktning från hästrygg; många utlänningar vet inte ens att något dylikt existerar men det är den ursprungliga formen av den moderna spanska tjurfäktningen.
   Det var yngre adelsmän som gav sig ut för att jaga de vilda tjurarna som levde i skogarna och Í det öppna landskapet vid Iberiska halvön. Vissa historiker hävdar att Julius Caesar en gång skulle ha dödat en tjur från sin häst i Sevillaprovinsen. Genom åren utvecklades jakten och dödandet till ett rituellt skådespel som uppfördes vid torgen över hela Iberiska halvön. På 1700-talet blev Francisco Romero troligen den förste person som fäktade en tjur från marken, och från den dagen minskade rejoneo i popularitet, medan den nya sortens tjurfäktning (som så många alltså tror ar den traditionella formen) spred sig väldigt snabbt. Rejoneo utförs än i dag, mer eller mindre i dess ursprungliga form, och de flesta rejoneadores kommer fortfarande från adeln och societen. Det är en mycket dyrbar hobby, som kräver stora resurser i både tid och pengar, och bara ett fåtal når toppen. Den här formen av tjurfäktning är fortfarande den viktigaste i Portugal, och ryttarna bär alltid de fina broderidräktcr och fjäderhattar i siden som använts av adelsmännen sedan 1700-talet. I Spanien är de klädda i trajes cortos, andalusisk bredbrättad hatt, kort jacka, stövlar och tajta byxor som skyddas av vida halvöppna läderbyxor som kallas zahones. Detta utgör ett synnerligen vackert och vågat skådespel, och hästarna, för de mesta äkta andalusiska och portugisiska, är de finaste i hela Spanien.
   Det tar många år att få fram en häst duglig för arenan. Arbetet fortlöper, från acoso y derribos första kontakt med tjurarna ute på betesmarkerna till de komplicerade övningar och disciplinerade rörelser som ingår i doma campera. Den nödvändiga grundträningen kan ta upp till sex år, och sedan ännu fler till dess ryttaren och hästen tillsammans får det nödvändiga samarbete och den nästan telepatiska kommunikation, som möjliggör utförandet av de vackra, exakta och vågade moment som krävs på tjurfäktningsarenan.
   En bra häst kan avgöra en mans karriär. Pablo Hermoso de Mendoza, dagens högst betalde rejoneador var nästan okänd tills för bara något år sedan, då han för tvåhundratusen pesetas (ca tolvtusen kronor) köpte en svart portugisisk häst, som ansågs oduglig. Han uppkallade honom efter en berömd spansk 30-talsmatador, Cagancho, och på kort tid kom hans karriär igång på allvar.
   Alla som tror att hästarna måste tvingas ut på arenan skulle gå och se Cagancho, numera känd och älskad över hela Spanien. Han njuter uppenbart av varenda minut av fäktandet, och nu för tiden är han en ännu större skådespelare än hans mästare. Pablo Hermoso de Mendoza har erbjudits in-blanco-check-ar för denna otroliga häst, men Cagancho, hans största skatt och troligen hans bäste vän, är inte till salu.

T v: Marcial Lalanda och Conchita Cintrón på arenan i Cádiz 1950. Cintrón betraktas än i dag som den främsta kvinnliga  rejoneadoren. T h:  Francisco Goyas gravyr Morí de Pepe Hillo. Ur Tauromaquia.

   Kvinnor accepteras bättre i rejoneos exklusiva värld, än i den mer vanligt förekommande fäktningen till fots. Maria Sara, den vackra parisiskan, är kanske den bästa och mest kända av alla dessa, men hon kan ännu inte mäta sig med den mest berömda kvinnliga rejoneadoren genom tiderna, Conchita Cintrón, en peruansk kvinna med nordamerikanskt påbrå, som orsakade stort ståhej på 30- och 40-talen.
   Tillvägagångssätt och ritualer i rejoneo är i stort sett oförändrade, även om det förekommer olika stilar. Puritanerna föredrar den klassiska stilen, som den framförs av exempelvis Javier Buendía eller Fermín Bohórquez. Andra yngre förmågor har utvecklat en mer spektakulär stil, vilken ger hästarna möjlighet att dansa till pasodoblemusik och utföra kraftiga förflyttningar och rörelser på bråkdelen av en sekund och även utföra virvlande piruetter framför tjurens ansikte.
   Gines Cartagena, en gång Spaniens juniormästare i dressyr, var ett klassiskt exempel på denna stil, och intill sin död var han den odiskutabla mästaren. Han omkom under mystiska omständigheter på motorvägen utanför Madrid för tre år sedan. Nu har hans lillebrors son Andy, som debuterade bara 14 år gammal, tagit sig an uppgiften att fortsätta familjetraditionen; "Min farbror lärde mig en hel del", sa han nyligen, "men några av hans hästar lär mig saker ännu i dag."
   Kanske får du någon gång chansen att uppleva dessa ädla, äkta och ganska arroganta djur sköndan-sa i kvällssolen på en arena av guldsand. För mig utgör de landets själ: Spanien kallas oftast för tjurskinnet på grund av sin form, men utan tvekan finns i dess hjärta mer än lite av en häst.

Pablo Hermoso de Mendoza på sin häst Cagancho på Maestranza, Sevilla.       T v: Världens höst betalde rejoneador, Pablo Hermoso de Mendoza.   T h: Gines Cartagena. Hästen ledde begrav-  ningsföljet efter Cartagenas död 1995. Andy Cartagena gör en fiolpiruett på Rondaarenan.

 Pablo Hermoso de Mendoza i Sevilla - Foto: Ricardo Delgado.

Tillbaka till FiB Kulturfront Tauromaquia