F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  7/97
    i n t e r n e t u t g å v a n

    BILD: Vicente Barrera, en av dagens stora fäktare, med en natural i Manoletestilen

    Vicente Barrera, en av dagens stora fäktare, med en natural i Manoletestilen. Foto: Ricardo

    Manolete - myt och legend

    "Manolete" eller Manuel Rodriguez Sanchez är en av Spaniens legendariska tjurfäktare. Han föddes i Córdoba juli 1917. Trettiotre år senare och på toppen av sin karriär mötte han döden på tjuren Isleros horn. I år firas 50-årsminnet av hans död 28 augusti i Spanien.

    text & bild Ricardo Delgado

    Det var typiskt nog i en liten by i Andalusien, Linares i Jaen, som den fruktade Miuratjuren tog död på honom. Många stora fäktare har mött döden i små byar. Ironiskt nog tar dessa fäktare de stora riskerna på viktiga arenor men släpper döden in på kroppen på betydelselösa arenor.
    Manoletes gage den olycksaliga dagen var 300.000 pesetas (ca 15.000 kr), en otrolig summa 1947 och skyhög för ett litet ställe som Linares. Men han var i särklass, den stora stjärnan på den spanska tjurfäktarhimlen. Han betraktades som den bäste efter han tagit alternativan i Sevilla i juli 1939. Det var i slutskedet av det spanska inbördeskriget.
    Vid 29-års ålder lär han ha sagt:
    - Jag överväger att lägga av. Jag har förtjänat mer pengar än fem generationer av min släkt tillsammans, men jag har aldrig haft tid att njuta av dem. Jag tänker lämna arenan medan jag är någorlunda hel.
    - De släpper honom inte med livet i behåll, spådde hans fästmö Antoñita Lupe Sino. Hon syftade på publiken.
    Manolete var mager, nästan spinkig. Det sägs vara resultatet av hans fattiga bakgrund. Från fotografier och filmer ger han alltid ett sorgset intryck. Han var en sann Don Quixote i ljusdräkt. Detta tillsammans med hans mycket specialla sätt att fäkta (med rak rygg nära tjurarna). Den raka hållningen och sparsmakade men unika repertoar gjorde honom till en enastående tjurfäktare och till en stilbildare än i dag.
    I februari 1946 invigde han "La Mexico", världens största tjurfäktningsarena i Mexiko DC. Arenan hade egentligen byggts för hans skull, som resultat av den feber som han åstadkommit inom tjurfäktningen åren innan. Arenan kan ta in upp till 55.000 åskådare. Här fick han det största gage som någon fäktare hittills fått 200.000 pesos, eller 130.000 kronor. Manolete betalde 1.000 pesetas per dag till sina banderilleros, en summa som får halveras av dagens banderilleros. Han importerade en Buick från USA som krävde specialbensin, dåtidens spanska bensin var mer lämpad för traktorer.
    Barnaby Conrad, en amerikansk författare och amatörtjurfäktare, som följde Manolete i Sydamerika skrev så här:
    "Maskineriet började bli slitet. Fastän han bara var 29 år såg han ut som 40. Han drack en hel del, och hans hårfina precision började trubbas av. Jag minns en gång i Peru när han fick göra nio värjstötar för att döda en tjur; tårarna strömmade utefter kinderna på honom när han lämnade arenan."
    Manolete mötte döden på sista tjuren i Linares. Det skedde i samband med estocadan, dödsstöten. Han gick rakt in sen tjuren sett faran, istället för att göra en undanmanöver och göra det lättare för sig själv. Värjan hade redan börjat sjunka in när tjuren plötsligt gjorde ett högerkast med huvudet och rände in hornet djupt i tjurfäktarens ljumske som strax efteråt slungades högt upp i luften. Tjuren stångade honom ett par gången där han låg på marken, innan den vacklande, rosslade och föll omkull död.


    BILD: Manoletes död

    Manoletes död. Guillermo, värjkneckten [tv], trycker sin hand mot såret för att stoppa
    blodflödet. Luis Miguel Dominguin [th], med capan. Foto: Caño


    Vid denna fäktning började en annan tjurfäktare en lång, lysande bana. Luis Miguel Dominguin. Han utropade sig själv till numero uno efter Manoletes död. Dominguin var provokatör och kvinnokarl. En av hans bröder var kommunist, vilket inte undgått Franco som en gång förde frågan på tal.
    - I vår familj är alla kommunister, löd svaret.
    Luis Miguel Dominguins romanser var många och omskrivna: Ava Gardner, Romy Schneider, Lauren Bacall, Rita Hayworth och Brigitte Bardot. Han tillhörde kretsen kring Hemingway, Cocteau, Picasso, Orson Wells och Luis Bunuel, vars film Viridiana han finansierade.
    Manolete brukade säga till José Camará, managern, att han måste göra sitt bästa överallt. Publiken betalar också i småbyarna. Som vi kan se av fotot överlevde han stångningen men felbehandlades i samband med operationen efteråt och avled natten därpå. Många tjurfäktare mötte sin död snarare på grund av den primitiva sjukvården än av skador på arenan. Guillermo, värjkneckten, satte aldrig sin fot på en arena efter Manoletes dödsstångning.
    Manolete är begravd i Córdoba, där det också finns ett tjurfäktarmuseum till hans ära. Under 50 års jubileet kommer många arrangemang att äga rum i Spanien till hans minne.
    Manolete har under åren som gått haft många imitatörer, men ingen som fyllt upp legendens ljusdräkt.


    Vill du veta mer om tjurfäktning?

    Beställ Arne Häggqvists Olé, olé - en liten bok om tjurfäktning
    som Ricardo Delgado har skrivit förord till - från FiB/K:s Bokklubb.

    C:a-pris 209 kr. Sätt in 129 kr på PG 70 45 88-3, FiB/K - märk
    talongen "Häggqvist Olé, olé". Boken kommer portofritt i brevlådan.

    Du kan också beställa den genom e-post till bok@fib.se





    BILD: Jose Tomás, en av dagens matadorer som går i Manoletes fotspår

    Jose Tomás är en av dagens matadorer som går i Manoletes fotspår. Foto: Ricardo




    The article in english


    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  7/97
    i n t e r n e t u t g å v a n