F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 7/95
Döden på eftermiddagen Folklig
tradition som varken påven eller EU lyckats stoppa
Manolo Calvo "Monteliú" dog 1 maj 1992 på arenan i Sevilla på tjuren
Cubatistos horn.
text Kalle Hägglund • foto Ricardo
Delgado
ATT GÅ TILL
tjurfäktningsarenan en het eftermiddag - låt oss säga till plaza de toros i
Antequera som ligger i Andalusien - är både spännande och upphetsande. Under
promenaden från paradoren ner till arenan ökar kroppens adrenalinproduktion
för varje steg. Redan i
paradorens entré passerar tjurfäktaren Finito de Cordoba fullt påklädd. Folk
som möter honom hälsar andäktigt med stor respekt. Torero. Matadoren
representerar människans mod och värdighet. De vet att han senare skall möta
tjuren och kanske döden. Eller också lämna arenan som hjälte. Marginalerna är
små, hela tiden mätt i centimeter och millimeter.
Namnen på de döda hjältarna i
tjurfäktningen är för många att räkna upp. Ignacio Sánchez Mejías var en av
dem. Lorcas berömda diktverk Klagosång över en tjurfäktarens
död tillägnades vännen matadoren Sánchez Mejías efter han blev stångad
till döds av tjuren Granadino på arenan i Manzanarez 11 augusti 1934. Ignacio
deltog i den tjurfäktning 16 maj 1920 där den store Joselito blev dödad.
Blev övermodig
Många som sett en och annan fäktning kan lätt tro att
endast tjuren är den som lämnar arenan död. Så är det inte.
Tjurfäktningsfotografen Ricardo Delgado har fångat dödsögonblicket för Manolo
Calvo "Monteliú" 1 maj 1992 i Sevilla då han dog på tjuren Cubatisto horn.
"Monteliú" var en duktig och erfaren banderillero i Manzanares caudrilla. Men
folk som sett honom dagarna innan tyckte att hans mod övergått i våghalsighet.
Men min vän Ricardo har också berättat om snacket bland aficionados efteråt,
att den dräkt han bar den dagen hade haft fel färg. Något som Manzanares
tidigare varit missnöjd med. Även vidskepelsen har en roll att spela i dramat,
liksom religion. Som
åskådare tycker man att döden hela tiden sitter som en osynlig granne liksom
skräcken att han ska hälsa på. Fäktningens riter och turer innehåller stor
skönhet under de tjugo minter varje fäktning pågår. Jag förmodar att den som
njuter av en balettförställning får samma behållning, men här dansar artisten
i ett minfält. Men man ska hålla i minnet att här gäller föreställningen en
tragedi, som Hemingway uttryckt det. Döden står hela tiden i centrum. Tjuren
eller människan. Tjurar
liksom människor kan vara fega och bli värdelösa i en tjurfäktning. Publikens
missnöje brukar resultera i att en flock kor släpps in på arenan och den tjur
som inte vill kämpa lockas ut med korna och får lämna arenan under visslingar
och ett regn av sittkuddar och en mindre ärofull död i form av slakt
väntar. Modet och kampandan
kan de båda aktörerna visa upp. En kunnig publik uppskattar en modig tjur lika
mycket som en modig tjurfäktare. Liksom de föraktar det fega djuret eller den
fega människan nere på arenan.
Ju närmare man kan följa fäktningen
desto mer är man delaktig i den. Det är lätt att bli uppslukad av detta
dramatiskt storslagna. Och vi vet hela tiden att en tjurfäktare statistiskt
sett skadas mer eller mindre allvarligt under - låt säga - hundra gjorda
framträdanden.
Tradition som går i arv
Manolo, "Monteliús" son, var 14 år och gick på
tjurfäkarskolan i Valencia när hans pappa dog på arenan i Sevilla. Han har
lika lite som en son till en förolyckad fader i en trafikolycka slutat sin
tjurfäkarbana. Han sågs fäkta förra året i Alcudias på Mallorca, en fäktning
arrangerad av hans farfar. Tjurfäktarsläkter är ett viktigt inslag i den
taurinska historien. När
tjurfäktningen lämnade hästryggen på 1700-talet skedde en avgörande
förändring. Att möta tjuren till fots förändrade fäktningen från en
rikemansutövning till de fattigas uppgift. Här får vi också svaret på varför
tjurfäktningen blivit en del av den folkliga traditionen som precis som
tigerränder är omöjliga att utplåna. Den nästan obefintliga opinionen mot
tjurfäktningen i Spanien får istället tillkalla hjälp från grupper av så
kallade djurvänner i utlandet, främst England.
Ett storartat liv
Min egen uppfattning är klar. En stidstjurs liv är
storartat jämfört med ett slaktdjurs eländiga liv från sin instängdhet under
uppväxten till det bedrövliga slut, kanske efter en 28-timmars transport, fram
till slaktmasken. I
tjurfäktningens hemland Spanien är ofta hela familjen på plats vid en
tjurfäktning. Barnen är med från de är mycket små. De är en del av en lång
tradition som varken Påven i Rom på 1700-talet eller EU-byråkrater på
1990-talet lyckats bannlysa. De har försökt. Men Spaniens folkliga tradition
väger tyngre jämfört med dessa tillfälliga historiska institutioner.
Tjurfäktningsfotografi
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 7/95