F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  7/95

    Döden på eftermiddagen
    Folklig tradition som varken påven eller EU lyckats stoppa


    Manolo Calvo "Monteliú" dog 1 maj 1992 på arenan i Sevilla på tjuren Cubatistos horn.



    text Kalle Hägglund • foto Ricardo Delgado

    ATT GÅ TILL tjurfäktningsarenan en het eftermiddag - låt oss säga till plaza de toros i Antequera som ligger i Andalusien - är både spännande och upphetsande. Under promenaden från paradoren ner till arenan ökar kroppens adrenalinproduktion för varje steg.
    Redan i paradorens entré passerar tjurfäktaren Finito de Cordoba fullt påklädd. Folk som möter honom hälsar andäktigt med stor respekt. Torero. Matadoren representerar människans mod och värdighet. De vet att han senare skall möta tjuren och kanske döden. Eller också lämna arenan som hjälte. Marginalerna är små, hela tiden mätt i centimeter och millimeter.
    Namnen på de döda hjältarna i tjurfäktningen är för många att räkna upp. Ignacio Sánchez Mejías var en av dem. Lorcas berömda diktverk Klagosång över en tjurfäktarens död tillägnades vännen matadoren Sánchez Mejías efter han blev stångad till döds av tjuren Granadino på arenan i Manzanarez 11 augusti 1934. Ignacio deltog i den tjurfäktning 16 maj 1920 där den store Joselito blev dödad.


    Blev övermodig

    Många som sett en och annan fäktning kan lätt tro att endast tjuren är den som lämnar arenan död. Så är det inte. Tjurfäktningsfotografen Ricardo Delgado har fångat dödsögonblicket för Manolo Calvo "Monteliú" 1 maj 1992 i Sevilla då han dog på tjuren Cubatisto horn. "Monteliú" var en duktig och erfaren banderillero i Manzanares caudrilla. Men folk som sett honom dagarna innan tyckte att hans mod övergått i våghalsighet. Men min vän Ricardo har också berättat om snacket bland aficionados efteråt, att den dräkt han bar den dagen hade haft fel färg. Något som Manzanares tidigare varit missnöjd med. Även vidskepelsen har en roll att spela i dramat, liksom religion.
    Som åskådare tycker man att döden hela tiden sitter som en osynlig granne liksom skräcken att han ska hälsa på. Fäktningens riter och turer innehåller stor skönhet under de tjugo minter varje fäktning pågår. Jag förmodar att den som njuter av en balettförställning får samma behållning, men här dansar artisten i ett minfält. Men man ska hålla i minnet att här gäller föreställningen en tragedi, som Hemingway uttryckt det. Döden står hela tiden i centrum. Tjuren eller människan.
    Tjurar liksom människor kan vara fega och bli värdelösa i en tjurfäktning. Publikens missnöje brukar resultera i att en flock kor släpps in på arenan och den tjur som inte vill kämpa lockas ut med korna och får lämna arenan under visslingar och ett regn av sittkuddar och en mindre ärofull död i form av slakt väntar.
    Modet och kampandan kan de båda aktörerna visa upp. En kunnig publik uppskattar en modig tjur lika mycket som en modig tjurfäktare. Liksom de föraktar det fega djuret eller den fega människan nere på arenan.
    Ju närmare man kan följa fäktningen desto mer är man delaktig i den. Det är lätt att bli uppslukad av detta dramatiskt storslagna. Och vi vet hela tiden att en tjurfäktare statistiskt sett skadas mer eller mindre allvarligt under - låt säga - hundra gjorda framträdanden.


    Tradition som går i arv

    Manolo, "Monteliús" son, var 14 år och gick på tjurfäkarskolan i Valencia när hans pappa dog på arenan i Sevilla. Han har lika lite som en son till en förolyckad fader i en trafikolycka slutat sin tjurfäkarbana. Han sågs fäkta förra året i Alcudias på Mallorca, en fäktning arrangerad av hans farfar. Tjurfäktarsläkter är ett viktigt inslag i den taurinska historien.
    När tjurfäktningen lämnade hästryggen på 1700-talet skedde en avgörande förändring. Att möta tjuren till fots förändrade fäktningen från en rikemansutövning till de fattigas uppgift. Här får vi också svaret på varför tjurfäktningen blivit en del av den folkliga traditionen som precis som tigerränder är omöjliga att utplåna. Den nästan obefintliga opinionen mot tjurfäktningen i Spanien får istället tillkalla hjälp från grupper av så kallade djurvänner i utlandet, främst England.


    Ett storartat liv

    Min egen uppfattning är klar. En stidstjurs liv är storartat jämfört med ett slaktdjurs eländiga liv från sin instängdhet under uppväxten till det bedrövliga slut, kanske efter en 28-timmars transport, fram till slaktmasken.
    I tjurfäktningens hemland Spanien är ofta hela familjen på plats vid en tjurfäktning. Barnen är med från de är mycket små. De är en del av en lång tradition som varken Påven i Rom på 1700-talet eller EU-byråkrater på 1990-talet lyckats bannlysa. De har försökt. Men Spaniens folkliga tradition väger tyngre jämfört med dessa tillfälliga historiska institutioner.


    Tjurfäktningsfotografi


    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  7/95